Ja så är det!
Super gör jag inte, tar ett glas någongång i månaden, röker gör jag definitivt inte, det är bland det äckligaste jag vet. Lukten får mig att må illa.
Så hälsan borde ju vara på topp då? Men så känns det inte heller.
Nu när jag börjat träna så smått efter sommaruppehåll, för då har jag mest promenerat, så känner jag av min höft igen. Det är ju inte så att det är helt bort annars heller men det blir mer påtagligt ju mer jag rör mig. Jag är duktig på att nonchalera känslan. Jag haltar inte, jag pratar inte om det längre för jag orkar helt enkelt inte. Ju mer jag pratar om det desto sämre mår jag.
Om inte läkare, sjukgymnaster, naprapater kan hjälpa mig så kan ju inte vänner och familj det heller och varför ska jag då ta upp det. Jag vet att jag har en kotförskjutning och är överrörlig, men ska jag stelopereras då eller??
Någon sade till mig att det kan vara diskbråck, det gjorde mig stel av fasa. Jag vill inte opereras, är ju livrädd för allt som har med sjukhus att göra. Har ju inte en husläkare äns, har varit på akuten 2 ggr i mitt liv.
Men ont vill jag inte heller ha. Jag vill dansa zumba, gå på stan utan att få ont i ryggen. Jag brukar säga att jag hellre tar en fika när jag åker in till stan men det är ju en bortförklaring mest. Jag vill stå på konserter i fyra timmar utan att behöva ta värktabletter för att kunna somna, jogga, gå på crossfit-pass, som jag är förbjuden att göra idag.
Många av mina vänner säger ofta att jag är så stark. Förhållandevis till dem kanske, men ack så svag jag blivit med åren, oj oj oj!
Att springa till bussen med ett korrekt löpsteg som var för mig vardagsmat för några år sedan, är ett minne blott.
DU får cykla och träna core, har jag blivit tillsagt. Ja simma är också bra.
Inte det jag tycker är kul precis.
Men nu ska jag inte gnälla. Det finns de som sitter i rullstol som precis avslutat paralympics med goda resultat, inte fan gnäller de!!
